Iblandt vil man bare være i fred

Jeg kom over dette ustyrtelig morsomme statusinnlegget på en Facebooksiden Familiy living – the true story (anbefales)!

Det går ikke å dele statusen derfra, men i tråden sier forfatteren at det er ok å dele den videre. Så dette er altså ikke min tekst, jeg kan ikke ta ære for den. Det er svensk, men alle forstår vel svensk. Bilder er det ikke men det tror jeg lett dere kan lage selv i deres egne hoder.

Gjør deg klar til å LE!!

Ibland vill man bara vara ifred…

Det är jobbigt att ha småbarn, och ännu jobbigare är det att ha småbarn när man är sjuk. Samtidigt. Jag vill helst ligga ifred i sängen och bara bry mig om mig själv, men jag måste ständigt gömma mig för mina barn, annars trakasserar de mig.

Så fort jag försiktigt öppnar sovrumsdörren så står det alltid något barn där. Oftast Hulliganen. Precis som ett fasansfullt väsen. Som en osalig ande. En riktig stalker! Nu har han även lärt sig öppna dörrar. Han når handtaget.

Man ligger i sin sköna säng, tror att man får vara ifred. Då, plötsligt! Det är som i en skräckfilm. Man hör tassande steg, handtaget som sakta rör sig nedåt, ett flåsande, stönande ljud tränger in genom nyckelhålet. Jag kan nästan höra det där ljudet i filmen psyko när dörren sakta öppnar sig. Duschscenen med kniven ni vet. «wi, wi, wi, wi.»

En liten gestalt uppenbarar sig i rummet. Stirrar på mig en stund med den där lite tomma tillintetsägande småbarnsblicken. Nu kan vad som helst hända tänker man.

Och då!

-PANN! Utbrister han högt, varpå han rusar fram till sängkanten, klättrar upp som en ninja och börjar sabotera min tillvaro. Välter mitt vattenglas, försöker pilla ut alla alvedon ur asken, hoppar på mitt huvud, river frenetiskt sönder en toarulle till mikro-organismer. Petar mig i ögonen, hoppar i sängen, snavar och skallar mig hårt.

När man har feber vill man vara ifred. Speciellt vill man gå på toa ifred. Det är en pärs att bara ta sig till toaletten i sitt svaga, omtöcknade tillstånd. För att inte tala om hur det känns att sätta sig på den där svinkalla ringen. Då vill man verkligen vara ifred. Momentet kräver en privat, koncentrerad tillvaro. Men får man det när man har småbarn? Nej.

Bryr sig småbarn om att man är sjuk, svag och ynklig som en döende fasan? Svar nej, för barn skiter fullständigt i om deras föräldrar mår dåligt. Barn saknar empati. Det ligger inte i deras natur att känna empati. Barn är ego. Empati kommer först någon gång i 20 års åldern skulle jag tro. För många tonåringar saknar också empati har jag hört. .

Nu tänker säkert du som läser, «men släng ut ungfan och lås dörren då!»Visst man kan låsa dörren, men då står han utanför och låter som som en fet galen dörrvakt på steroider. Skriker, bankar och vrålar. Allt för att få vistas i samma rum som sitt bajsande offer. Och det går inte att uträtta nummer två under sådana omständigheter, därför viker man sig till slut och släpper in den galna dörrvakten…. som vill sitta i knät.

-Komma mamma, komma mamma, gnäller han tjatigt samtidigt som han klättrar upp i knät. Det nyps i skinnet då de klättrar för att komma upp på de bara låren.

I början gör man motstånd. Protesterar högt.

-Nej! Du får vänta! Mamma bajsar! Försöker frustrerat mota ut honom igen. MAMMA BAJSAR!!! NEJ! DET GÅR INTE NU! MAMMA BAJSAR!!!

Dörrvakten skriker då högt. Väldigt högt. Vrålar. Det sjunger och vibrerar så den där lilla hammaren i örat håller på att banka sönder hela hjärnan..

Det hela slutar med att man ger upp, för man orkar inte höra allt skrik och tjat, och än mindre uträtta sina behov till vrålandet. Det går bara inte. Man är för svag.

Dessutom är man rädd för vad grannarna ska tänka när man förtvivlat skriker «MAMMA BAJSAR» 43 gånger.

Febrig och med kraftig tinnitus och röda nypmärken på låren sitter man därför där till slut och försöker klämma ut nummer två med en nöjd dörrvakt i knät. Utmattad och andfådd sitter han där och stirrar in i mina ögon med allvarlig blick. Utmattad men nöjd över segern.

Man förväntas då göra nummer två. Det enda man kan göra då, är att ta en tidning och hålla framför barnets ansikte så man åtminstone slipper känna sig iakttagen. Det är även vid dessa tillfällen man upptäcker att dasspappret är slut.

Även Trotsmaskinen vill gärna göra mig sällskap på toaletten. Jag minns särskilt en gång då jag vädjade henne att lämna badrummet. Speciellt för hennes skull då det faktiskt inte luktade tårta direkt. Men hon bara ryckte på axlarna och svarade.

-Det gör inget.

Betyder detta kärlek eller bara dumhet? Jag vet inte jag.

Ina Njord

 

2 Comments:

  1. Vel, man kan finne noen av de samme tendensene på litt eldre barn også, bonusbarna tenker jeg på da. og her er vi i ferd med å klargjøre et aldri så lite sett med regler 🙂 Men man må nok opp på en viss alder før det i det hele tatt er ok 🙂

  2. HAHAHAHA, jeg ler så jeg griner her….!!!

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.